Jag sitter och räknar dagar tills skatteåterbäringen kommer. Alltså, jag ska köpa kläder! Ni förstår inte vilket behov jag har av kläder just nu. Jag har nada, noll, inget att ta på mig. Jag ska köpa, köpa, köpa. UNDERBARA TANKE! Jag önskar dock att jag hade pengarna NU, för det är NU som det finns en massa fina kläder jag vill ha. På något sätt känns det egoistiskt att lägga pengarna på mig själv. Jag vet att det inte är det men det känns så ändå. Charlie får ju allting han behöver ändå, plus att vi kommer få pengar från försäkringskassan och de ska läggas undan till alla ytterkläder, åkpåse m.m som han kommer behöva i höst och vinter (skönt att ha det undanstoppat så slipper man ta stora summor från den vanliga inkomsten). Det känns som om man borde lägga precis alla sina pengar på sitt barn men det funkar ju inte. Jag tror jag kommer ha dåligt samvete sen när jag köpt mina kläder men jag ska försöka att inte ha det. En mamma måste också ha kläder att ta på sig ju. Det är ju sen även ett plus om man känner sig hyffsat fin med.